ÖVER HAVET

Söndagen den 8 oktober 1944 deltog vår familj i den sista organiserade överfarten från Kurlands nordkust till Sverige. Den var i fråga om antal flyktingar den största denna höst. Familjen bestod förutom mig av far, mor, min syster Ilze och min bror Ivars som vid detta tillfälle endast var fem veckor gammal. Anledningen till flykten var rädslan för Röda armén som snabbt närmade sig. Tidigare under 1940, under den första okupationen, hade man fått smaka på sovjetiskt välde - yttrande- och pressfriheten hade upphävts och människor hade fängslat och deporterats till avlägsna delar av Sibirien. Utifrån dessa erfarenhet såg de flesta återkomsten av sovjetmakten som outhärdlig. Ungefär 200 000 letter flydde till väst under denna period varav c:a 5 000 kom till Sverige.

Här följer en skildring av överfarten, skriven av kaptenen Peteris Jânsons (dåvarande täcknamn Martins), i översättning från lettiskan.

Vi for med "Zvejnieks" en tidig morgon från hamnen i Slite på Gotland. Till Rigabukten där det var planerat att plocka upp flyktingar, var det ungefär 150 sjömil (177 km). Färdtiden var beräknad till 34 timmar och vi stävade i östlig riktning mot Kurland. Efter 18 timmars färd borde vi vara vid Mikela grund. När vi befann oss 8 km från Ovisu fyr och endast 12 km från Mikela fyr, ändrade vi kursen till 70°. Vid färden genom Irbesundet, hoppades vi att ryssarna på Ösel inte skulle upptäcka oss i det rådande mörkret. Naturligtvis kunde vi inte dölja motorljudet - den risken kvarstod. Efter ytterligare 5 timmar hade vi passerat fyren i Kolka, 8 km till höger om oss. Nu ändrade vi kurs igen, till 165°, och efter 2 timmar ny ändring, nu till 195°, för att nå vårt slutmål - Gipka. Den här gången var kustbevakningen på alerten och våra signaler besvarades genast. Så fort båten hade kommit några hundra meter från land, möttes vi av en roddbåt. Jag klev i den och följde med till stranden för att informera mig om läget. Stranden var fylld av människor, det var som på en marknad. Någon ropade upp namn, på andra håll klev man i roddbåtar som utan nån som helst ordning begav sig ut mot "Zvejnieks". Där var så mycket människor och bagage att allt omöjligen skulle få plats. Jag meddelade högljutt att vi bara tog med folk, inte något bagage. Men ingen vare sig lyssnade eller lydde mig. För ett ögonblick uppstod panik, någon hade sagt att tysk SS-trupp närmade sig. Med stort besvär lyckades jag ta mig tillbaka till "Zvejnieks". Väl där, insåg jag att det var hög tid att ge sig av. Båten var fylld till brädden. Omedelbart gav jag order om avfärd. Efter detta utbröt viss palaver: några hade släkt och sällskap kvar på stranden. Några hade följt med ut bara för att hjälpa till. En tunnt klädd flicka som hade följt sina vänner, jämrade sig och bad att få komma i land, hon ville inte alls följa med. Men när jag väl gett order om avfärd ändrade jag mig inte. Flickan i sommarklänningen blev tvungen att åka med. (Säkert skulle hon få nya kläder av kungen när hon kom till Sverige.) Nu måste dom medåkande förlita sig på ödet och mina befallningar. Så småningom försvann kusten och med hjälp av fyren vid Kolka riktade vi in kursen mot friheten. Efter 5-6 timmar kom vi till Irbesundet men där började vinden tillta. De resande översköljdes av vågstänk, kläderna blev blöta och tunga och båten tog in vatten. Med varje våg fylldes båten på och la sig djupare i vattnet samtidigt som farten minskade. Jag insåg skräckslaget att jag hade tagit på mig alltför stort ansvar. Hur många som fanns på båten visste ingen. Antal tillåtna fick vara högst 150. Men det verkade vara betydligt fler. Att kontrollräkna var meningslöst. Fakta var att vattnet hade börjat stiga i botten på båten. Pumpen hann inte längre med. Vi började turas om att jobba med en extra handpump. Jag ändrade färdriktningen närmare Serma udde, där det finns grund, ifall omständigheterna tvingade oss att söka räddning. Motorn började hacka, båtens tillstånd hade uppenbarligen försämrats. Jag tog mig samman och började agera: jag uppmanade att några friviligt skulle lämna båten för att rädda övriga. Självklart anmälde sig ingen. Min nästa befallning var: kasta överbord allt onödigt - såsom kläder, allt oväsentligt... Men alla bara satt utan att reagera. Bland pasagerarna fanns några legionärer med vapen. Jag befallde soldaterna att befria båten från den tyngande lasten. Nu öppnades resväskor och föremål började flyga över relingen. I kölvattnet under den nedåtgående solens sken försvann resväskor, kappor, filtar... Folks ansikten uttryckte förvirring. Det tycktes som att de inte förstod var de befann sig och vilket öde som väntade dem. Jag vet inte om människor, som inte är vana vid havet, riktigt kan föreställa sig vattnets enorma mäktighet och därför verkade så oangagerade. Dom var som omogna barn som konstrar när man tar ifrån dom deras käraste leksaker. När deras liv nu var i fara ömkade dom över de klänningar och skor, och gud vet vad, som försvann i Östersjöns vågor. Det kan nog hända att någon flaska med livgivande saft eller något kristallklart slank ner i en skogsbroders ficka som han - under en hopplös tillvaro i skogarna som partisan - hade anskaffat under stora svårigheter. Men vem skulle vara den som skulle vilja straffa vår soldat i detta ögonblick? Nu hade båten stabiliserats och jag konstaterade att stämningen bland passagerarna var varierande. En del hade helt blivit av med sina saker, andra hade fått behålla något. De resande representerade en blandning av olika yrken: konstnärer, dansare, läkare, bönder, tjänstemän, legionärer. Rika och fattiga. Situationen var lika för alla: dricksvattnet började tryta, de hygieniska förhållandena var mer än oroande. Svårast hade barnen, och dom var många. Dom bad om att få dricka. Man delade ut äppelskivor. Så fortskred resan i natten, vi skymtade några fartyg. De var troligen tyska, engagerade med att evakuera folk från Estland och brydde sig inte om oss. I morgongryningen upptäckte vi att ytterdäcket låg bara några centimeter över vattenytan. Om någon av de resande hade fått infallet att gå över till motsatta sidan, hade hela båtlasten blivit fiskmat. Att öka farten var omöjligt - motorn var pressad till det yttersta. Dagen segade sig fram och "Zvejnieks" tuffade på med sina 3 knop. Så kom kvällen och med den blåste det upp en kvällsbris. Havet blev oroligt. Vågorna växte, båten fick problem att klara vågtopparna. Pumpen började återigen krångla, det samlades åter vatten i botten av båten. Det verkade som att livet hängde på en tråd. I detta ögonblick stannade pumpen. Den måste lagas omedelbart! - annars innebar det slutet. Rådgivare och hjälpande händer anmälde sig. Även den berömde nervkirurgen dr. Dolietis engagerade sig i arbetet. Under arbetet skadade jag tummen men det var inget jag märkte. Och till sist - klarade vi det. Vi lagade den! Första uppgifte nu var att befria båten från vatten och dom som orkade fick turas om att hjälpa till. I gryningen flöt båten åter och vi kunde andas lättare. Min tumme började svullna upp - smutsigt vatten hade infekterat såret. Men vid horisonten skymtade jag Fårö, en ö norr om Gotland. Denna glada nyhet berättade jag inte för passagerarna ty denna massa som satt apatiska skulle i ett glädjerus över nyheten kunna orsaka en katastrof. Den överlastade båten var tvungen att sakta, sakta fortsätta färden ytterligare fyra timmar för att tillryggalägga de ynka 12 sjömilen som skilde Fårö från hamnen i Slite. När vi nådde hamnen skrek jag alla måste behålla sin platser, stående eller sittande, för ännu var faran inte över. En ung man, som satt i fören på båten, liksom vaknade till. Jag såg att han tog upp den resväska som han hade suttit på och kastade den över relingen. Varför? Var det hans eller någon annans väska? Hade han kommit ihåg min order från föregående natt att kasta saker överbord? Men så agerade han. Halvt medvetet, halvt omedvetet. Jag måste koncentrera mig på infärden och kunde inte följa hans agerande. Senare mindes jag detta med förundran. I hamnen frågade man mig om antal resande och jag uppgav 150. Men när man vid landstigningen räknade en och en, fann man att till Gotland hade anlänt 273. Den äldste var över sextio, den yngste 4 dagar gammal. Det fattades inte heller bagage. En hel säck med äpplen på vilken en ung fröken hade suttit under hela resan, vaktandes sin egendom, obenägen att dela med sig. Hade jag bara vetat det... Så fort faran glöms! Uppdelade i grupper fick flyktingarna mat och dryck och se; några skrattade redan. Fortfarande tyckte jag att de var som barn som hade sett en film med "happy end". Ja, den här gången blev det "happy end", men när jag förberedde båten för nästa färd varade min tumme och hela handen värkte. I stället för mig tog en annan kapten över befälet på "Zvejnieks" i nästa färd mot Lettland. De nyss anlända spreds ut över Sverige men jag blev efter några månader kallad till polisen i Stockholm. Någon av passagerarna hade anmält mig för mitt handlande på båten, som om jag hade haft avsikt att stjäla. Sjölagarna var på min sida - jag fick inget straff men, men anklagelsen om stöld hade jag svårt att glömma.